sandyas

det blir inte så mycket nu. beror nog mest på att det inte är så mycket som händer. hösten är lång och mörk och all min energi är borta.

men jag får iaf nya tapeter i hall och vardagsrum nu, äntligen. är jätteglad för det. men framför mig har jag monsterjobbet att flytta tillbaka alla prylar och jag har verkligen ingen lust att engagera mig i det. vill slänga och köpa nytt. ja, för det har jag ju råd med. inte.
bestämde mig för att bo hos mamma och pappa medan de håller på i min lägenhet. sover på soffan eftersom bror och två av hans kompisar också är här. längtar hem, vill sova i min säng. och vill ha mina saker omkring mig.

kursexamination idag med. opponering av b-uppsatsen/projektarbetet. det gick faktiskt bra. både att opponera och att bli opponerade på.

mest av allt känner jag mig bara trött och ledsen nu. inte av nån särskild anledning. men det är höst. och grått och mörkt.


fyllt år har jag också gjort. födelsedagen var bra och jag blev uppriktigt rörd över alla gratulationer. litet ljus i mörkret.

inläggen här kommer antagligen att bli rätt så sparsamma. för om jag blir trött på mitt eget gnäll så kan det knappast glädja någon annan heller. men nej, jag kommer inte att döda bloggen. den får allt vara kvar. trots allt så faller ju ändå andan på emellanåt.

såg en regnbåge idag när jag satt på bussen hem och barnet inom mig blev överlyckligt och snabbt blundade jag och önskade. och sekunden efter så gjorde den något bittra och cyniska vuxna som jag har blivit sig påmind genom att förmana barnet: "var försiktig med vad du önskar, det kan slå in."

upprorisk var jag som barn och barnet inom mig är det fortfarande så därför tänker jag skita i vad bittra cyniska vuxna jag tycker och fortsätta önska när jag ser en regnbåge eller ett stjärnfall. och jag tänker fortsätta undvika a-brunnar men helt glatt skutta på alla k-brunnar jag ser. så det så.

"har inget nytt att tillföra världen. kärlek och sanning är det äldsta som finns"

nej, något briljant och träffande inlägg blir det inte. den här gången heller. skulle kunna klämma in något smart som någon annan har skrivit men har faktiskt ingen lust med det heller idag.

behöver och vill ha semester. två veckor i solen skulle göra mig så gott. men det lär ju inte hände. istället så har jag en lång, kall, mörk vinter att se fram emot..

försökte förbereda mig på det här, men nu inser jag ju att jag innerst inne inte kunde tro att det här skulle hända, att sd skulle ta sig in i riksdagen. 5,7 % av svenska folket tyckte att de skulle det. men hur, hur, hur tänkte de där? vill så gärna tro att det beror på okunskap och att när de inser vad sd går för så kommer det partiet att åka ut med buller och bång nästa val. säger ofta att okunskap kan vara det värsta som finns näst ondska. men faktum är faktiskt att okunskap kan man råda bot på.

ledsen är jag nu. känner mig helt kall inuti. än har jag inte gråtit. men det kanske kommer när den här "bedövningen" släpper, för det är faktiskt så jag känner mig. bedövad. kan inte riktigt ta in att det faktiskt har hänt.

hur blir det nu?

"Idag är klichéerna mer än bara ord.
Saker som verkade stora är egentligen väldigt små...
Saker som verkade små är väldigt, väldigt stora.
Idag har all visdom som gradvis försvinner, hastigt kommit tillbaka.
Det är mycket jag aldrig borde ha tillåtit mig själv att glömma.
Idag har hela världen vänts upp och ner.
Det är konstigt att det bara är
då man ser den
i rätt perspektiv."

den här dagen är inte bra. drömde dumt och vaknade lessen. och det vill inte gå över.

"Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten.
För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.
Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.
Men din tid till Sammansmältningen är så kort, varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.
Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.
Så låt det få bli som du vill, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen.
Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge hade önskat. Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag hon föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från Evigheten.
Men har du inte väldigt kort tid kvar? viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla flickan.
Tiden är kort, men glädjen är stor, svarade den gamla, gamla själen.
Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte oss själva ens. Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.
Men flickebarnet växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.
Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda.
För människorna såg det ut som att flickan fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som Vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt.
Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott."

Ur Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth

sov gott lilla gumman