sandyas

jag skulle vilja skriva om hur min sista vfu-period var och särskilt då den sista dagen. jag vill tala om hur bra det var. och hur nära tårarna jag var när det var dags att säga hej då för den här gången. hur nära det var att masken sprack när den där specialla virvelvinds-pojken, som inte kan sitta stilla och som alltid är i rörelse, helt lugn och allvarlig, utan att säga ett ord kom och gav mig en sån kram så att jag också blev alldeles stum. jag skulle vilja förklara känslan då, att trots att korridoren vi befann oss i var full av glada och skrattande barn som höll på att ta på sig termobrallor, jackor, vantar och mössor, så fanns det bara han och jag där.

jag vill skriva om min längtan efter solen och värmen. känslan av varma vindar och solen i ansiktet.

men jag kan inte förmedla känslan jag har, mina ord är bråkiga och vill inte idag. de blir mest platta och banala.