suck
självreflektion, har jag blivit uppmanad till. och att dessutom skriva om det. jaa, eller hur!? att skriva sina innersta tankar och känslor är ju livsfarligt. är det en gång skrivet så visst fan kan det hamna i fel händer och då är det kört. ord som är sagda kan man ta tillbaka och i viss mån släta över. men är det skriviet så är det väl till viss mån genomtänkt också? eller borde vara iaf..
att den sortens självreflektion som jag har blivit uppmanad till är av en annan sort. att det inte nödvändigtvis måste handla om mina innersta tankar och känslor må vara hänt men det är lik förbannat jobbigt.
tankarna är många och snurriga. känslorna likaså nu. men det kanske är det som är grejen? borde kanske skriva ner alltihop för att få lite reda i det. och kanske lite perspektiv också.. ibland blir det bara för mycket.
just nu borde jag mest av allt sätta mig och titta på essän jag ska opponera på.. men jag har verkligen ingen ork eller lust. ingen motivation alls. i vanlig ordning så är det skrivandet om det som känns jobbigt. kan ju prata om den men fylla en hel sida med text om någon annans essä. fy faaan, säger jag bara!
iblnd undrar jag om det här verkligen är för mig.. men jag vill ju verkligen jobba med det här. men nu är jag trött. har gett det allt jag har i ett år. orken och kraften börjar ta slut och jag är rastlös och lite uttråkad.
[tills.inget.annat.spelar.någon.roll]
